Sigge – vårt hjärtebarn

Lillebror var äntligen här och allt såg bra ut till en början, vi alla mådde bra så vi tänkte att vi lika gärna kunde åka hem på eftermiddagen. Vi bad om att få en läkarundersökning av lillebror så vi kunde packa ihop och lämna efter det. Läkaren kände och lyssnade på lillebror och upptäckte då ett blåsljud på hjärtat. Vi blev inte alls oroliga för detta då vi visste att det var vanligt och att många av våra vänners barn hade haft samma när de föddes. Vi fick stanna över natten för ny undersökning dagen där på. 

Nästkommande dag gjordes nya undersökningar och man konstaterade att blåsljudet fanns kvar. Vi hade även märkt att lillebror började bli lite hängig. Han orkade inte äta i samma takt som innan och han ville mest bara sova. Man kontrollerade saturationen (syresättningen i blodet) som visade bra i handen men endast 91-92 i foten, här vill man ligga på 100 men gärna över 95. Man tog ytterligare prover som visade att infektionsvärdet va högt. Då kontaktade man Neo i Jönköping för stöttning. 

Efter kontakt med Jönköping beslutade man att man ville ha upp lillebror för vidare undersökningar. En ambulanstransport förberedes och vi fick köra efter ambulansen till Jönköping. 

Väl på plats blev vi mottagna av ett team som redan hade börjat undersöka lillebror. Eftersom han var så trött och inte orkade amma fick han istället en sond genom näsan där han fick sin mat igenom.  Dagen efter gjorde man en ultraljudsundersökning av lillebrors hjärta. En stund efter undersökningen samlades en massa läkare inne på rummet och en av dem började förklara att de hade hittat orsaken till att lillebror inte kunde syresätta sig som han skulle. Man hade hittat ett hjärtfel som behövde opereras för att lillebror skulle överleva. 

”Allt blev helt svart, jag kom ihåg att han fortsatte förklara men jag kunde inte ta in vad han sa. ”

– Linnéa Martinsson, mamma till Sigge

Allt blev helt svart, jag kom ihåg att han fortsatte förklara men jag kunde inte ta in vad han sa. 

Lillebror hade en förträngning på aortabågen, en så kallad Coarctation. Man hade även hittat 2 hål genom övre och undre kammarna VSD och ASD. Räddningen för lillebror var att hans kropp inte hade stängt Ductus, passagen mellan hjärtat och aortan som egentligen ska sluta sig när barnet kommit utanför mammans mage. Genast satte man in prostivas, en medicin som håller ductus öppen så att blodet kunde passera. 

Härifrån gick allt väldigt fort. Teamet i Lund kontaktades och lillebrors operation började redan planeras utifrån de ultraljudsbilder man tagit. Dagen efter transporterades lillebror med ambulans från Jönköping till Lund och vi blev då inlagda på Neonatalavdelningen. Man tog nya prover och och gjorde nya undersökningar allt i förberedande syfte inför operationen. Operationen planerades in redan dagen efter ankomst till Lund. Under eftermiddagen fick vi träffa Erik, hjärtkirurgen som skulle utföra operationen. Erik gick sakligt igenom allt praktiskt inför operationen, hur man skulle gå tillväga men även alla risker och orosmoment med operation. 

Operationsdagen var här. Vi satt hos lillebror timmarna innan det var dags att gå mot operationssalen. Känslan i kroppen nu är verkligen helt obeskrivlig. Vi kände oss helt genomskinliga och tomma. Det gick inte få ner någon luft i lungorna, andningen var så ytlig att det kändes som man skulle svimma. Ett helt team kom och det var dags att följa honom till Blocket, stora sjukhusdelen, vi gick nere i kulverten, i gång efter gång. Det kändes som vi aldrig kom fram. Tårarna bara rann och andningen gick fortare och fortare. Väl framme fick vi inte längre följa med. Ytterligare ett team stod och väntade för att ta emot lillebror. Det var dags att säga hejdå… det kändes verkligen som vi tog farväl av honom, att det var sista gången vi såg honom. Här tappade jag det helt, jag kunde inte få ner någon luft i lungorna, jag började hyperventilera och föll ihop i Oscars armar.

Vad gör man nu, i 8 timmar? Klockan var nu 15:00 och det beräknades att operationen skulle vara klar runt 23. Vi kom överens att någon skulle kontakta oss runt 19:00 bara för att stämma av hur allt gick. Vi satte oss i bilen och bara åkte runt i flera timmar. Kl 19 ringde telefonen och vi fick information att allt gick som planerat men att det var många timmar kvar innan det var färdigt. 

Timmarna gick och vi gick och la oss i sängen på patienthotellet, vi la där i mörkret och bara väntade. Så äntligen 23:00 ringde kirurgen Erik till oss, han förklarade att operationen precis var avslutad och allt hade gått enligt plan. Om vi ville fick vi gärna komma upp och besöka honom! Klockan tolv på natten fick vi äntligen se vår lilla kille igen, där låg han, med alla dessa sladdar och slangar i uppkopplad i respirator. Jag kom ihåg att han var alldeles gul, troligtvis från tvätten innan operationen. Men allt det där såg man liksom förbi, för han levde! Och allt hade gått bra! 

Nu började dagar med återhämtning.

Dagen efter fick vi träffa Erik, han gick igenom operationen och han var väldigt nöjd med resultatet! Det sista han sa till oss var ”Nu har jag gjort mitt, nu är det er tur att ta hand om honom till han fyller 18”

Vi skrattade till tackade honom för att han lagat hela vår familj. Då sa han ”hjärtkirurgi är den lätta delen i barnuppfostran, nu får ni ta över”.

Allt gick väldigt fort och bra, sakta men säkert kunde man plocka bort mer och mer slangar och sladdar och efter bara ett par dagar fick vi ha honom på eget rum på avdelningen. Att det skulle gå så fort kunde vi aldrig tro! Längtan efter storebror började bli olidlig så vi bestämde oss för att hämta ner honom till Lund. Äntligen var vi samlade hela familjen igen och Alve fick träffa sin lillebror för första gången! 

När amning och viktuppgång hade vänt uppåt var det dags för oss att säga adjö till Lund och alla fantastiska människor vi mött. Efter exakt 14 dagar efter lillebror kom till världen fick vi äntligen sätta fötterna på hemmaplan i Småland, självklart väntade återbesök men då i Jönköping och Ljungby. 

Nu kunde vi äntligen bara få vara tillsammans och njuta av våra fina grabbar ♥️