När minnen och rädslan kommer tillbaka

Vid elva års ålder visade en MR-undersökning att det var dags att sätta in den saknade hjärtklaffen. Minnena kom tillbaka – och rädslan. För oss föräldrar väcks allt till liv igen, särskilt efter att pappa Anders själv fick akutoperera sitt hjärta för två år sedan.

I ett snötäckt Umeå föddes Albin 2014 i vecka 25. På femte levnadsdagen, när han vägde 575 gram, konstaterades det att han hade fötts med hjärtfelet Fallots Tetrad och läkarna sa att de inget kunde göra förrän han vägde tre kilo. Det kändes oändligt långt bort men gång på gång visade han att han var här för att stanna. Vi flyttades till Uppsala, sedan Karlstad och till slut vid 8 månaders ålder kom vi äntligen till Göteborg (efter två inställda operationer) och hans hjärta blev korrigerat. 

Jag minns att jag redan då var så tacksam över att han var en liten bebis. Han skulle inte minnas något av det här. Sedan dess har han mått bra, utan större besvär – förutom att han lätt blir andfådd när han springer. Idrott lockar inte, men trummor och tv-spel gör det desto mer.

Nu, vid elva års ålder, visade en MR-undersökning att det var dags att sätta in den saknade hjärtklaffen. Minnena kom tillbaka – och rädslan. För oss föräldrar väcks allt till liv igen, särskilt efter att pappa Anders själv fick akutoperera sitt hjärta för två år sedan. 

”För oss föräldrar väcks allt till liv igen, särskilt efter att pappa Anders själv fick akutoperera sitt hjärta för två år sedan. ”

– Emelie Gustafsson

För Albin kändes allt ganska surrealistiskt. Han som bara vet om sitt hjärtfel på grund av de årliga ultraljuden han går på och som alltid sett bra ut. 

Inskrivningsdagen var tuff. Mycket information om vad som väntas skall. Albin blev väldigt orolig och fick katastroftankar direkt. Och vi föräldrar försöker trösta och svara på frågor samtidigt som vi går sönder. Att se ens barn gråta hejdlöst samtidigt som han ständigt uttrycker hur mycket han älskar oss, att han bara vill åka hem, att han vill ”vara vanlig” och att han tror att han inte kommer vakna igen. Hjärtat går itu. 

Vi förbereder oss på Ronald. Får med oss klyx och två duschar. Vi äter vår sista måltid innan operation tillsammans och låter alla tårar falla. Det tar tid att få honom att somna. Alla tre sängar har vi slagit ihop och han somnar med handen i min. 

Klockan 04 tjuter brandlarmet. Albin har alltid varit känslig för höga ljud och får smått panik. Vi tar på oss kläderna och går ut i natten. Brandbilen kommer och konstaterar snabbt att det är ett falskt alarm. Vi går in igen och efter en lång stund somnar äntligen Albin. Kl 06 ringer min telefon. Operationen har blivit inställd. 

Jag tänker såklart på min son som kommer behöva gå ännu en dag och vara ledsen men jag vet att operationen inte skulle vara inställd om inte något annat barn behöver platsen mer. Jag manifesterar att vi inte ska behöva åka hem & efter två timmar får vi frågan besvarad: Tilltänkt operation imorgon.

Vi gör dagen till hans. Köper presenter på Nordstan och går på Universeum. 

Äter kvällsmat tillsammans igen. Tårar faller. 

Jag är mest rädd för att se honom efter operationen, med sladdar och slangar och ett nytt plåster på bröstet. Jag vet hur risigt han kommer må och hur maktlösa vi kommer känna oss. Nu väntar vi på att operationen verkligen ska bli av. Delmål ett är att klara det – sedan tar vi allt steg för steg. 

Imorgon kommer vi gå i tusen bitar men ditt skratt kommer laga oss igen. 

/Emelie Gustafsson

Berättelser som ligger varmt om hjärtat

Se alla berättelser

Ljudet av ett litet hjärta

Varje år föds 2000 barn med hjärtfel. Ett av dem är Dante och han föddes med tre. Nu har Dantes föräldrar, tillsammans med bandet Amason, spelat in hans hjärtslag och skapat en ny version av The Knifes låt “Heartbeats”. Varje gång låten spelas går intäkterna till stöd och forskning via Hjärtebarnsfonden.

Läs hela artikeln

Nyheter och opinion

Se alla nyheter