Elinas skolgång och klaffbyte

Dagarna började nästan alltid med att jag försov mig. Klockan ringde, men jag orkade bara vakna till i en sekund för att stänga av den, sedan somnade jag om. Ungefär en timme för sent brukade jag till slut lyckas ta mig upp ur sängen efter att min mamma hade knackat på dörren till mitt sovrum för att se till att jag gick upp. Sedan skippade jag halva min morgonrutin för att komma ungefär en halvtimme sent till skolan. När jag väl var där var det en kamp att lyckas hålla mig vaken hela dagen, och när jag gick ut från en lektion hade jag ingen aning om vi hade pratat om något världskrig, en revolution eller något annat. Ibland hade jag inte ens koll på vilket ämne vi hade haft. Jag var helt borta.

När jag kom hem vid halv fyra somnade jag direkt på sängen och sov tills mina föräldrar ropade att det var middag. Då gick jag ner och åt, varpå jag gick upp igen, bytte om och la mig för att sova till nästa morgon, då jag försov mig igen. Jag sov oftast 13–14 timmar per dygn och var fortfarande så trött att jag hade kunnat sova på en sten.

Så såg de flesta av mina dagar ut runt 2012–2013 när jag gick i åttan och nian, medan jag väntade på en operation för att få en ny pulmonalisklaff. När jag till slut fick en tid hösten 2013 i nian var jag lättad men extremt nervös, tills ett par dagar innan, då den avbokades för att tre bebisar hade fötts som behövde akut operation i Lund. Min tid avbokades och jag visste inte när jag skulle få en ny. Tills en torsdag i slutet av november, då fick jag veta att jag skulle få opereras på måndagen efter så då var det bara att packa och åka ner på fredagen för att skrivas in och göra undersökningar. 

”Min tid avbokades och jag visste inte när jag skulle få en ny. ”

– Elina

På sjukhuset opererades jag samtidigt som en sextonårig tjej som skulle göra samma typ av operation som jag, så det var vi två och massor med svårt sjuka spädbarn på avdelningen, då jag verkligen fick en inblick i hur jag hade första tiden i mitt liv. Att ligga bredvid barnen på intensiven och höra de gråta det mest hjärtskärande gråtet var otroligt påfrestande och värre psykiskt än hur jag själv mådde fysiskt.

En vecka efter operationen kunde jag tillslut åka hem till Stockholm och var hemma och vilade till januari då jag kunde gå tillbaka till skolan. Efter ytterligare tre månader fick jag vara med på idrotten men det var en lång kamp att träna upp konditionen och framförallt andningskapaciteten som jag fick en andningsmätare att blåsa i. Jag började även få lite mer ork efter en lång tids återhämtning under våren, då kunde jag hålla mig vaken under dagarna och plugga upp betygen där jag hade fått flera streck och F.