Milo föddes med Pulmonalisstenos

Efter fem dagar av en grymt påfrestande igångsättning, kom han ut med akut kejsarsnitt. Han mådde bra och låg och sov på mitt bröst hela natten. Jag njöt och mådde så bra över att äntligen få träffa min fina, lille son. Vi planerade att åka hem till resten av familjen efter ett par dagar. 

Dagen efter, när Milo alltså knappt var ett dygn gammal, så kom de för att göra kontroller, bland annat syresättningen i blodet. Efter att ha testat tre olika maskiner, började de skylla på att det var fel på deras apparater. Därefter förflyttades vi snabbt till neonatalavdelningen, där de kopplade upp honom mot flera olika maskiner och tog prover. Det var massor av läkare och sköterskor runt honom och specialister från Lund var med på videosamtal. 

Helt plötsligt såg han ut att vara jättesjuk. Vi var förvirrade och förstod inte alls vad som hände. Vi var tvungna att lämna rummet, då det kändes som att man bara var i vägen när man försökte komma i närheten av sitt barn. Till slut var jag tvungen att fråga vad som hände, vad de höll på med. Efter en stund kommer en läkare som vill sätta sig med oss. Jag hörde honom prata och jag hörde honom säga, ”er son har ett hjärtfel”…
Plötsligt försvann marken under mig. Jag blev yr, hans röst hördes inte längre och det började svartna för mina ögon… hjärtfel?

Sedan hörde jag honom säga att vi hade 40 minuter på oss att göra oss klara för att flyga ner till Lund, då vår son behövde en akut hjärtoperation. Jag grät hysteriskt, jag fick panik. Ringde hem till min mamma som var hemma med våra andra fyra barn. Jag började packa ihop våra saker och hann fundera en stund på om de sett fel, han mådde ju bra? Han hade ammat hela natten, vi hade myst. Allt var ju bra? Jag ville bara ta min bebis och åka hem…. 

Vi flög ner. Väl framme stod en ambulans redo med personal att köra oss till Lunds Universitetssjukhus, där det stod ännu fler och väntade på oss. De tog vår bebis, kopplade upp honom mot maskiner och lade honom i kuvös på neonatalavdelningen. Vi föräldrar hamnade i ”skymundan” och kände oss mest i vägen.

Men då…då  förstod jag. Min son var sjuk. Jättesjuk.

Dagen efter opereras Milo. Jag minns hur livrädd jag var. Jag tvingade mig själv att inte försöka känna några känslor alls. Till slut ringde de och vi fick komma till honom på uppvaket. Där låg han. Vår son levde.

”Men då…då  förstod jag. Min son var sjuk. Jättesjuk”

– Mamma Elin

Sedan följde några avgörande dygn, men för varje dag som gick blev han starkare och starkare. Väl hemma följdes det upp med täta kontroller på sjukhuset, närmast där vi bor. Han följs upp fortfarande och kommer att få göra det i resten av sitt liv. Han är stabil. Han mår bra, och idag fyllde han 1 år. 

Men läkarens ord, innan vi lämnade Lund, finns kvar som ett eko i mitt huvud… ”Idag är Milos hjärta stabilt, men ni ska veta att det inte är frågan OM, utan frågan om NÄR han kommer behöva byta sin klaff”. Det vi inte vet är när det kommer att ske, om det blir om en vecka eller när han är 40 år.

Mamma Elin