Helen Simonsson, 55 år, var bland de första att opereras som litet barn. Det fanns inte lika mycket kunskap då och omvärlden var mer oförstående, till och med elak. Här är hennes berättelse.
Jag föddes på Malungs BB sent 1970. Jag föddes som bluebaby och blåsljud. De sa att det skulle växa bort. Som tur var kunde mamma jämföra mig med mina syskon. Jag orkade inget. Efter ett trappsteg så var jag blå om läpparna. Mamma sökte upp läkare i Ludvika eftersom vi hade flyttat dit och de skrev en remiss till Karolinska sjukhuset i Solna. I mars 1975 kom vi dit och kom inte hem förrän i mitten av juni.
Där såg de att jag saknade vägg mellan mina kammare och hade förträngd kroppspulsåder. Det blev operation och en pacemaker. Då satte man den i magen. Hann nog inte mer än vakna upp från narkosen så fick de lov att åka in med mig igen på operation. Då hade jag blod i lungorna. Det tog ett bra tag innan jag återhämtade mig. Sedan fick jag inflammation vid pacemakern så då fick jag en på utsidan. P
På den tiden så räckte bara batteriet i 9 månader. Vid 9-års ålder bad jag dem att ta bort min pacemaker eftersom jag blev mobbad. En massa killar var det. Jag visste att jag skulle få pacemaker igen vid äldre ålder. Så 2005 skulle jag göra mina klaffar och en läkare skulle berätta hur operationen gick till. Han blev stående i dörren, det visade sig att han kände igen mig efter min första operation.
”Han blev stående i dörren, det visade sig att han kände igen mig.”
– Helen Simonsson
Han hade stått som lärling då och kom ihåg mig tack vare mina ögon. Han berättade att jag är bland de 10 första i Sverige som opererades före 5 års ålder och jag har överlevt mycket.
I år blir jag 55 och är jätte glad att jag lever, visserligen så har jag hjärtsvikt och lite till, men jobbar som alla andra. Ett stort tack till Viking/Björk som opererade mig.
/Helen
Hjälp till att sprida uppmärksamhet och kunskap om hjärtfel! Dela artikeln på sociala medier:
