







Foto: Felicia Holmlund.
Bilderna får ej användas av andra utan upphovsmannens medgivande.
Detta var min andra graviditet, min andra son – vår lillebror som vi längtade efter. En normal graviditet, men med en orolig mamma som gjorde flera ultraljud på grund av oron. Allting var tillsynes normalt och de kunde varje gång se en frisk bebis.
I vecka 38+5 gick vattnet när jag gjorde middag åt storebror. Ni kan gissa om storebror tyckte det var hysteriskt kul att lillebror nu skulle komma ut eftersom ”mamma kissar på sig” som han så fint sa. Då inget värkarbete kom igång så blev jag igångsatt dagen efter. Denna förlossning var speciell, den skulle bli en revansch från förra förlossningen då jag aldrig fick upp min bebis på bröstet pga att han kom ut i dåligt tillstånd pga navelsträngen runt både hals och kropp. Hade förberett mig ordenligt inför denna förlossning genom att läsa på, lyssna på poddar, gick även till Aurora.
Den 13/4 kl.14.44 föddes vår Hugo, en snabb och väldigt bra förlossning. Han kom upp på mitt bröst och jag kände att jag nu hade vunnit miljardvinsten på lotto, så lycklig var jag. Men lyckan blev kortvarig. Efter bara någon minut påpekade den ansvarige för Hugos födsel att han kanske behöver lite hjälp att komma igång, hon var inte helt nöjd över hans färg. Så de tog ut honom och hon försäkrade mig om att han strax kommer tillbaka till mig. Emellanåt öppnades dörren och jag tänkte varje gång att ”nu äntligen kommer dom tillbaka med honom!” Men det kom aldrig någon bebis. Efter någon timme fick jag veta att de rullat honom till neo-iva då han inte riktigt hämtat sig ännu. Då blev även jag ditrullad med hela sängen.
Jag fick en tanke då – jag hade ätit morfin i ca 2 veckor innan förlossningen, kan det ha påverkat hans andning, har jag orsakat detta? Jag påtalar detta och blir utfrågad kring det. Han får något läkemedel som ska motverka abstinensen, om det nu var det han hade. Men det hjälpte inte. De börjar prata om att det nog är lungblåsorna som inte är helt utvecklade ännu, men medicinering för detta hjälpte inte heller för att förbättra syresättningen.
Jag som är nyförlöst och inte hunnit komma till BB och äta nånting än börjar känna mig dålig, blir blek, svag och mår illa så de skickar tillbaka mig till förlossningssalen för att äta, dricka och vila. När jag kommer tillbaka till neo-iva några timmar senare så möts jag av en drös med människor runt min bebis, några pratar i telefon och sneglar emellanåt åt mitt håll, några andra gör en ultraljudsundersökning på honom. Samtidigt som jag blickar ut över detta säger pappan ”de tror att det kan vara något fel på hjärtat”. Tiotusentals tankar uppstår och minns hur jag tänkte för mig själv att ”om det är så, så ska jag stämma allihopa som missade det på ultraljuden”. Vet inte varför, men jag blev så arg. Min bebis skulle ju vara frisk, det hade alla sagt.
Efter en stund kommer en barnläkare, ställer långsamt en stol framför oss, jag kunde verkligen se och känna att han försökte förbereda sig för att berätta något. Han berättar att dom misstänker att det finns ett hjärtfel, men att dom absolut inte är säkra på det, han skulle ringa in jour-kardiologen, då detta var mitt i natten. Efter detta är det mesta ganska suddigt i mitt minne. Någon gång kommer kardiologen andfådd in och står i sina privata kläder och utför ultraljudsundersökningen. Vid något annat tillfälle informerar någon oss om att de ska intubera vår bebis. Sedan kom, vad som enligt mig var en dödsdom. Kommer själv inte ihåg denna händelse men kardiologen har själv återberättat den för mig. Hon sätter sig framför oss och berättar att hon också misstänker ett hjärtfel som heter totalt anomalt mynnande lungvener. Hon berättar sedan att vi behöver transporteras till Göteborg för att kunna få det bekräftat eftersom rätt utrustning för detta inte finns i Umeå. Något jag dock kommer ihåg var att hon sa att ”förhoppningsvis visar det sig att det inte är något hjärtfel och då får ni komma hem igen”.
Vi kommer fram till Göteborg på morgonen den 14/4. Jag kan fortfarande minnas än idag att kliva in i den salen, tårarna konstant rinnandes. Personalen var så fin, ställde fram fåtöljer, gav mig att dricka & äta och höll min hand.
Det tog inte mer än några timmar innan vi fick bekräftat att vår Hugo hade totalt anomalt mynnande lungvener, vi fick veta att det är ett väldigt, väldigt ovanligt hjärtfel som dessutom är extremt allvarligt. Det enda jag kunde tänka på var att Hugo kommer dö, han kommer inte klara sig, jag kommer inte heller klara mig.
Det dröjde till 16/4 innan det var dags för operation, för han hade ingen chans att klara sig utan den. Innan denna dag var vår bebis namnlös, men det var viktigt för mig att få byta ut namnskylten med ”Gossebarn Holmlund” mot något riktigt, oavsett hur detta skulle sluta. Samtidigt som de på självaste påskaftonsmorgon kommer för att hämta vår Hugo, sätts hans riktiga namnskylt upp. I och med detta infinner sig en liten, liten gnutta av hopp. Alla andra säger ju att det kommer gå bra, att ”vi ringer när vi är klara så får ni vara med honom igen”. Timmarna går och vid middagstid ringer telefonen och jag svarar med gråten i halsen, för nu gick det säkert åt helvete tänkte jag. Men kirurgen sa att han var nöjd med operationen. Hörde jag verkligen rätt?! Men det stämde. Han levde fortfarande vår Hugo.
Tiden efter operationen var längre än väntat. Vi kastas mellan framsteg och bakslag och lycka och sorg.
En kort tid efter operationen togs respiratorn bort och ersattes av högflödesgrimma. Vi blev förflyttade till Barnhjärtcentrum, äntligen skulle vi få komma till avdelningen. Allteftersom togs läkemedel bort, andningsstöd och syrgas minskades och allt gick åt rätt håll! Man ville testa ta bort grimman, det gick bra till en början, men Hugo började få det jobbigt med andningen, han flåsade och andades väldigt snabbt. Ca 120 andetag/minut. Man satte då tillbaka grimman, men det gjorde ingen direkt skillnad. Man blev om och om igen förbluffad över vad det kunde vara för fel. En mängd olika läkemedel testades men ingenting hjälpte. Man kunde tillslut se att han flera veckor efter operationen hade samlat på sig vätska i ena lungan, samt att båda lungorna tycktes vara små, lite ihopsäckade. Pga detta blev han lagd i respirator igen så vi hamnade återigen på BIVA. Allt vi ville var att Hugo skulle må bra, det var otroligt tufft att behöva backa så många steg bakåt, i fel riktning, igen.
Hugo låg med respiratorn i vad som kändes som flera veckor trots att det bara var några dagar. Det kändes som att han aldrig skulle bli bra, men när respiratorn kopplades bort var andningen bättre och han klarade sig bra med grimman. Vi blev återigen förflyttade till avdelningen.
När jag kom på morgonen några dagar senare, möttes jag av personal i rummet som sa ”här har det hänt grejer inatt!” Jag fick panik och började genast tänka att jävla skit, nu ligger han i respirator igen. Tror att hon såg på mig vilka tankar jag fick, för hon var snabb med att säga att det såklart bara var positiva saker som skett. Hon sa åt mig att gå och kika på Hugo. Det jag kom fram till var en ny bebis, som lugnt låg och sov – inte pga massa lugnande, utan bara sov helt vanligt. En liten Hugo som faktiskt hade ett ansikte under alla slangar och tejp. De hade tagit bort grimman och han andades helt själv, med lugna, fina andetag.
Därefter fortsatte allting att gå i rätt riktning. Nu skulle lugnande och morfin fasas ut, vi fick komma till ett familjerum, det började pratas om hemgång till hemsjukhuset, allt på en gång.
Den 12/5 flög vi hem med ambulansflyg. Efter en vistelse på neo-iva här hemma i några dagar så fick vi komma hem på riktigt.
Jag fascineras numera dagligen av hur man kan uppskatta så otroligt små saker efter denna resa. Livet har fått en helt ny mening och man ser på saker från en helt annan vinkel jämfört med tidigare.
Idag är vår hjälte Hugo 4 månader och mår tipptopp. Hjärtfelet är korrigerat och han kontrolleras med jämna mellanrum på vår egna hjärtmottagning här hemma.


Foto: Felicia Holmlund.
Bilden får ej användas av andra utan upphovsmannens medgivande.