



Foto: Elin Åberg
Bilderna får ej användas av andra utan upphovsmannens medgivande
Nästan varje dag visar jag stolt upp ett av alla mina ärr som pryder min kropp. Ärret som är ett tecken på att jag överlevt många hjärtoperationer. Ärret som påminner mig om vilken krigare jag varit sedan födseln och fortfarande är än idag. När jag var yngre ville jag skaffa mig en tatuering, ett hjärta på handleden som påminner mig om hur mycket jag kämpat och hur starkt mitt trasiga hjärta faktiskt är. Men läkaren sa vänligt men bestämt nej till detta. Med åren har jag insett att jag har något mycket mer betydelsefullt. Jag menar, vad är en fjuttig tatuering mot ärr som symboliserar ren och skär överlevnad?
Mitt namn är Elin Åberg, 37 år och bor i Stockholm. Jag föddes med ett väldigt komplicerat hjärtfel, jag har i princip ett halvt hjärta. Själva diagnosen heter Tricuspidalisatresi (avsaknad av klaffen mellan höger förmak och höger kammare) och förträngning i lungpulsådern.
När jag var 3 månader gjordes den första avlastande operationen och den andra när jag var ca tre år. När jag var nio år gjordes en korrigerings operation (TCPC) i Lund. Operationen gick bra, men kroppen samlade på sig vätska så läkningsprocessen drog ut på tiden, jag vistades 6 månader på sjukhuset. Från det att jag skrevs ut mars -95 har jag mått bra, orken har såklart alltid varit begränsad men jag har inte låtit det hindra mig från att leva ett normalt liv.
2013 blev jag förskollärare och har arbetat med det sedan dess. 2014 blev jag dålig och läkarna misstänkte att jag fått små proppar, så efter det har jag arbetat 75%. Sommaren/ hösten 2018 blev jag inlagd 4 gånger på Nya Karolinska då mina lungor sviktade. Man vet egentligen inte orsaken men min hälsa försämrades, jag var ofta blå om läppar och fingrar samt att min saturation var nere på 52% utan syrgas. Efter många undersökningar diskuterade läkarna eventuell lungtransplantation, men min kropp skulle inte klara av en sådan.
Efter en lång sjukskrivning kunde jag gå tillbaka till arbetet i april 2019 på 50%. Trots att jag behövde tanka på kroppen med syrgas i och utanför hemmet så var livet på topp! Lagom till att jag skulle börja arbeta 75% igen slog coronapandemin till och jag hamnade i en karantän från jobbet i 1,5 år. Då jag är riskgrupp, främst pga lungorna kunde jag inte heller träffa familj och vänner som vanligt, endast utomhus. Men efter att äntligen ha fått vaccinet har jag kunnat återgå till arbetet igen på 75% och mår bättre än någonsin!
Jag är inte frisk, men tack vare den fantastiska vården vi har här i Sverige mår mitt hjärta väldigt bra idag och jag tillhör första generationens överlevare. Utan läkarnas kunskaper och de hjärtoperationer jag genomgått fram tills jag var 9 år skulle jag inte överlevt. Och för det är jag så tacksam!

