Jag föddes den 1 juli 1979 på Rigshospitalet i Köpenhamn. Min nedkomst hade varit beräknad till den 15 september, så jag var tio veckor för tidig. Mina föräldrar var bara på genomresa på väg till semester i England. Jag vägde 1 660 gram vid födseln och 1 475 gram som lägst. Efter några dagar i kuvös kunde jag flygas med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala, och livet kunde snart börja på allvar. Med ett undantag: en av hjärtats klaffar var inte färdigutvecklad, och jag hade en så kallad öppetstående ductus arteriosus. Vid två års ålder kunde den till slut opereras, och resultatet blev bland annat ett 25 stygn långt ärr från vänster sida av bröstkorgen och hela vägen bak på ryggen. I min ungdom brukade jag säga att jag blivit biten av en haj.
När jag 30 år senare dock skulle intervjua en överläkare i barnkardiologi för en tidningsartikel tycktes han smärtsamt oimponerad över min isbrytande berättelse. Han visade den minimala plastklaff som numera sätts in med en odramatisktitthålsoperation. Något blixtlås över halva kroppen var verkligen inte längre nödvändigt. Det är lätt att sucka åt en stundtals haltande vårdapparat, men det kan ibland vara värt att påminna oss om vilka fantastiska framsteg som görs varje dag inom forskning, medicinteknik och förståelsen för kroppens mysterier. I dag intervjuarjag kontinuerligt skarpa hjärnor om framtidsfrågor och häpnas bland annat över utvecklingen av artificiella hjärtan, nanorobotar och 3D-printade organ, och det är bara början.
År 2015 tog livet en ny vändning då jag och min fru förlorade vår son i graviditetens vecka 39.
Vi har aldrig fått klarhet i vad som exakt hände, men ett faktum kvarstår: hans hjärta hade vid en visstidpunkt slutat slå. Mitt undermedvetna ville ofrånkomligen dra paralleller i nattens mörker. Fanns det ett långsökt samband med min egen tidiga historia? Varför orkade mitt hjärta fortsätta medan hans tystnade? Det får vi aldrig veta. Kanske kan vi dock i framtiden se tillbaka på den tragiska händelsen som en historisk parentes, en mörk tid innan artificiell intelligens och avancerad diagnostik lyckas avslöja – och åtgärda – alla tänkbara hjärtfel på ett betydligt tidigare stadium? Något vi i alla fall kan anta med hyfsat säkerhet är att framtiden kommer att innebära medicinska framsteg som vi tidigare inte kunnat drömma om. Låt oss vara tacksamma för varje hjärtslag fram till dess.
Hjälp till att sprida uppmärksamhet och kunskap om hjärtfel! Dela artikeln på sociala medier:
