Beppe med sin speciella klaff

Under förlossningen fick jag en stor bristning, blödde mycket och fick åka iväg på operation. Dagen efter födseln gjordes ett ultraljud på vår son då de tidigare hittat blåsljud på hjärtat. Läkarna tittade länge på bilderna och såg bekymrade ut och då förstod vi att något inte stod rätt till.. Läkaren vände sig mot oss och sa att vi behövde åka ambulans direkt till Lund samma kväll då han har ett hjärtfel. 

Vi bröt ihop.. Fattade ingenting.. Där satt jag i rullstol, nyopererad och nu ska min efterlängtade bebis åka ner till Lund för att han har ett hjärtfel? Från dröm till mardröm.. Vad är oddsen? 1-2 % är svaret. Framme i Lund mitt i natten. Jag och pappan fick vara på Lunds BB, medan vår son lades in på Barnsjukhusets hjärtavdelning. Han var ju nyss i min famn, och nu ligger han där? Uppkopplad med massa sladdar. 

Dagen efter skrevs jag ut från BB och vi föräldrar fick flytta in på Ronald McDonalds hus. Efter att de gjort alla undersökningar visade det sig att vår pojk hade en förträngning på klaffen i hjärtats högra kammare som förser blod till lungorna, så de behövde göra en ballongsprängning via ljumsken. Känslan när vi lämnar honom till operation är svår att beskriva, men det är som en blandning av oro, rädsla, ångest och total katastrof som sköljer över en. 

Efter operationen berättar läkare och kirurg att allt gått bra och att vi får åka hem om ett par dar. Lycka! Några timmar senare kommer dock läkaren tillbaka och säger att de tyvärr har hittat ett annat fel nu… Va!? Efter sprängningen har tydligen en bit muskelvävnad slitits bort och hänger nu på klaffen som en svans. Något de aldrig hade varit med om förut. De hade ju heller aldrig sett en så tjock klaff som han hade. Nu behövde de göra det värsta tänkbara. En öppen hjärtkirurgi. Där brast det igen.. De ska alltså nu operera hjärtat på vår lilla pojke. Inte ens vecka gammal och ska behöva både vara med om en ballongsprängning och hjärtkirurgi!? 

Ny oro, större rädsla, och det brutala ögonblicket när vi lämnar honom igen till kirurgerna med gröna mössor och han sövs ner är inget jag önskar att någon ska behöva uppleva. Men det är tyvärr det vi alla har gemensamt, vi hjärtebarnsföräldrar. 

Operationen gick bra och de var nöjda. Att vara superhjälte har de som jobb, vilket vi var så tacksamma för. Vilken krigare han är, vår starka fina lilla kämpe. Det var två veckor av både det bästa som hänt oss men också det värsta. Han kom till oss med 4318 kg och 53 cm lång kärlek. Beppe, vårt lilla hjärtebarn. 

Vår älskling. Vårt allt. Vår superhjälte.

/Mamma Linn Strand