”Jag är 17 år men jag har hunnit se ett helt liv”

Jag vill dela min historia för att jag är ganska säker att någon där ute kanske har det detsamma som mig. Jag har aldrig sett en enda idrottslärare förstå att jag inte klarar som alla andra därför har jag alltid pressat mig själv som barn, alltid gjort de där extra som jag absolut inte behöver göra. Min rädsla för sjukhuset blev bara större o större tillslut när jag kom upp i tonåren kunde jag ha grov ångest och panik precis innan det. 

Jag vågade heller aldrig berätta till någon om jag kände några symptom så jag gick alltid runt och ljög om att allting är bra och jag klarat lika mycket som alla andra. När jag blev 16 år just under den perioden började jag bara känna massa hjärtklappningar men jag kopplade de ganska fort till hjärtat, medans andra alltid sa att jag hade ångest osv, vilket i sig ledde till att jag började stänga ifrån att jag är sjuk och började sakta och sakta manipulera mig själv ännu ännu mera. Ettan på gymnasiet kom, nybörjan tänkte jag, nej inte visste jag att jag från ingen stans fick en chockerande tid i Lund. Där och då tänkte jag att okej nu är de seriöst nu är de inte längre i lilla Ryhov jag är. Jag valde därför att nu tar jag tag i den här ångesten och ber om hjälp. Jag bad hjälp från skolan, kurator, lärare, sjuksköterska allt. JAG ville få hjälp. 5 månader går och jag får reda på att Lund kommit överens om att jag ska bli opererad, i de där kalla rummet, där inget ljus når, där och då snurrade marken under mig livet kändes helt plötsligt så kort och jag visste ingeting och hörde ingeting förutom att jag bara upprepade ”men skolan då”?

Kommer jag lyckas? Vad kommer hända? Inget mer förutom dessa ord om att jag skulle bli opererad, väntade jag en månad för att träffa en läkare från Lund på konsultbesök. Jag har nog aldrig känt mig så säker som då, aldrig känt mig så bekväm som då. Kändes som att världen helt plötsligt förstod mig, jag stod framför en kvinna som bara sa att allt jag kände stämde vilket jag sällan blivit mött utav. Hon förklarade alla operationer och vid flera omgångar sa hon till mig ”vi kommer göra allt för att du ska må bra, de är inte erat fel att allt detta händer”. Några ord, men som är guld värda.

”Jag vågade heller aldrig berätta till någon om jag kände några symptom”

– Anonyma 17 åringen

Därefter fick jag en månad på mig att bestämma vilken operation jag ville ha. Jag åkte ner till Lund någon stans i maj och sov över där för att göra komplett undersökning, allt från MR till ultraljud. Och 12 juni ringde den läkaren mig ” hej jag ville bara meddela dig att allting från MR ser bra ut och ingeting kommer bli akut ”. De var lättande, mer än ord beskriver. För jag gick runt och tänkte ” fatta om något är akut” eller ” tänk om jag inte kommer kunna få barn pågrund av denna hjärtsjukdom”.
Idag står jag fortfarande på 90 dagars väntelista, de är något otroligt tufft, de är tufft att vänta, man tänker på alla fraser som finns däremellan, allt från döden till att få barn. Ligger så mycket mer bakom en sjukdom, bakom orden att bli opererad. 

Jag är 17 år men jag har hunnit se ett helt liv under dessa 7 månader. Jag har än så länge inte funnit en trygghet av att folk förstår mig och allt jag känner och hur jag tycker: men de klart folk började fatta allvaret när jag berättade att jag ska bli opererad. Jag är tacksam JÄTTE tacksam, men de är en extrem ovisshet av att vänta. Jag vill också leva, jobba, plugga, ha kul. Inte bara vänta och tänka för varje dag som går hur blir det imorgon. Kommer jag få ett samtal? Vad kommer hända? Det här är jag: Jag hoppas att någon där ute känner sig hörd.