Elitfotboll med medfött hjärtfel

Jag heter Matilda och idag spelar jag fotboll på elitnivå, har en kandidatexamen och arbetar på HRavdelningen på Sandvik. Men min resa började på hjärtmottagningen i Göteborg – med ett medfött hjärtfel, en operation och komplikationer som skulle förändra mycket.

Jag föddes med hjärtfelet atriell ventrikelseptumdefekt (AVSD), som upptäcktes när jag var tre månader gammal. Mina föräldrar har återberättat att läkarna beskrev operationen som en rutinoperation. Den genomfördes den 15 mars år 2000 och allt såg till en början bra ut.

Två veckor efter operationen förändrades allt. Jag fick kväljningar, blev ljuskänslig, var otröstbar och blev halvsidesförlamad på vänster sida. Jag flögs med ambulansflyg till Östra sjukhuset där läkarna konstaterade att jag hade drabbats av en stroke. Läget var mycket allvarligt. Frågan var om jag skulle överleva – och om jag gjorde det, hur livet då skulle bli? Eventuellt multihandikappad? Jag kan inte föreställa mig den rädsla mina föräldrar måste ha känt.

När jag precis hade börjat återhämta mig kom nästa bakslag. Jag drabbades av ytterligare en stroke, denna gång med förlamning på höger sida.

”När jag precis hade börjat återhämta mig kom nästa bakslag. ”

– Matilda Bratt

Lilla jag återhämtade mig återigen, med hjälp av läkare och min familj. Till slut fick vi åka hem till Ludvika för att fortsätta rehabiliteringen. Åren som följde bestod av täta läkarkontroller, rehabilitering och en stor osäkerhet kring framtiden. Ett av mina starkaste egna minnen från sjukhusbesöken är gunghästen som stod vid hissen upp till hjärtavdelningen på Falu lasarett – en grön elefant som snabbt blev min favorit.

Ingen visste hur vardagen skulle bli, och läkarna var glada för varje litet framsteg. Min familj har alltid haft mantrat: “Matilda får testa – så ser vi om det går.” Mot alla odds har mycket gått väldigt bra. Jag gick i vanlig skola och provade på allt möjligt: fotboll, dans, handboll, terränglöpning och gymnastik. Ingenting kunde stoppa lilla mig.

Jag utvecklades i stabil takt och kände mig som alla andra. Det enda som var jobbigt i låg- och mellanstadiet var frågorna om ärret när vi duschade efter idrotten. Frågorna kom av välvilja, men jag ville inte vara annorlunda – även om jag faktiskt var det.

I tonåren kom epilepsin tillbaka, efter att ha varit vilande några år sedan hjärnblödningarna. Jag minns min första kramp när jag var tolv år. Jag låg i sängen, allt blev svart för ögonen, jag hörde min pappas förtvivlan och hans rädsla att jag skulle dö. Jag hörde honom ropa mitt namn flera gånger, men jag kunde inte svara. Nästa minne är från sjukhuset, där jag fick händelsen återberättad för mig.
När läkaren frågade om jag hade några frågor var det enda jag undrade: “Kan jag spela fotbollsmatchen mot Torsång idag?”
Stämningen i rummet blev gladare, men svaret var tyvärr nej.

Under den senare tonårsperioden kom en speciell dag där jag satt på mitt rum på övervåningen i vårt radhus. Jag kollade mot bokhyllan och bestämde mig för att öppna dagboken min mamma skrev under sjukdomsperioden. Jag vet inte varför jag valde att läsa boken just då men jag kan känna känslan jag kände då nu när jag tänker på tillfället, men den är otroligt svår att beskriva. Jag läste och läste och läste och tänkte: Det här kan inte handla om mig. För första gången förstod jag hur sjuk jag faktiskt varit – och vilken rädsla mina nära och kära levt med. Jag har aldrig haft så ont i magen som jag hade där och då.
Jag gick ner för trappen och in i köket där mamma var och jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde knappt få fram att det var eftersom jag blev så berörd av dagboken jag just hade läst. Nu förstår jag lite mer varför läkare kallat min historia för en solskenshistoria – även om jag fortfarande har svårt att förstå att det handlar om mig.

Genom hela livet har jag varit en tävlingsmänniska som vill våga kasta sig mig ut och göra mitt yttersta. Det tror jag starkt kommer från min familj, som aldrig begränsat mig. Fotbollen blev allt viktigare, och jag blev uttagen till Dalalaget. Därefter fick jag möjlighet att börja i Kvarnsvedens IK:s flickakademi.
Som 16åring flyttade jag själv till Borlänge för att satsa på fotbollen och gå gymnasiet. Detta såg jag som ett delmål i att nå mina drömmar om att ha ett stabilt jobb och nå elitnivå inom fotboll. Mamma dubbelkollade med läkarna om elitsatsningen var okej – och när svaret var ja satte jag gasen i botten. Inget är omöjligt.

Efter gymnasiet flyttade jag till Gävle och började studera ekonomi på högskolan. Kanske ett oväntat val, då jag har en kvarstående hjärnskada på 4,8 × 2 × 1cm som sitter i hjärnans mattecentrum. Men jag fastnade för ekonomi och senare för HR och marknadsföring. Samtidigt arbetade jag extra på bank – och fortsatte fotbollssatsningen med samma mål i sikte: elitnivå.

I januari 2020 tog jag examen och fick direkt ett heltidsjobb inom HR på Sandvik. En av mina drömmar blev verklighet – ett stabilt och meningsfullt arbete. Och fotbollen? I oktober 2025 vann jag tillsammans med mina lagkamrater i Sandvikens IF Division 1, och i mars 2026 spelar vi i Elitettan. Drömmen om elitnivå är nu närmare än någonsin.
Tänk att jag står här idag och får uppleva allt detta – något som en gång inte var en självklarhet, eller ens en möjlighet.

Varför delar jag då min historia?
Till er hjärtebarn och hjärtevänner vill jag förmedla hopp. Det kan gå bra, även när det ser som mest hopplöst ut. Det kan till och med gå bättre än bra. Våga hoppas, våga tro och finns där för varandra.

”Ur mitt perspektiv är det min familj som burit den största smärtan. ”

– Matilda Bratt

Ur mitt perspektiv är det min familj som burit den största smärtan. Själv har jag alltid känt mig som vem som helst och levt utan begränsningar. Det är tack vare forskningen, vården och alla fantastiska läkare. Utan er hade detta liv inte varit möjligt. Tack till er och tack till min fina familj och mina nära och kära. Ni betyder allt för mig!

Ge hjärtebarn samma möjlighet som jag, ge dem chansen att gå mot alla odds. Stöd Hjärtebarnsfonden.

Matilda Bratt – stolt ambassadör för Hjärtebarnsfonden