Ett larm förändrade allt

På BB gjordes den rutinkontroll som avgör om ett nyfött barns syresättning är tillräcklig. Den lilla dosan som användes larmade. Först trodde barnmorskan att det var ett tekniskt fel och hämtade en ny dosa. Men även den larmade.
– Vi blev fortfarande lugnade. Barnmorskan sa att han hade fin färg och ammade bra, så det var säkert inget att oroa sig för, minns Emma. Men snart kom en läkare och undersökte honom. Hon hörde ett blåsljud på hjärtat och försvann snabbt iväg med honom.
Efter några oroliga timmar fick familjen beskedet: Adrians hjärta hade ett allvarligt fel. En klaff var helt blockerad, vilket gjorde att blodflödet mellan hjärtat och lungorna inte fungerade. Hans enda chans att överleva var att medicinskt hålla en fosterförbindelse i hjärtat, kallad duktus, öppen.

“Vi ska till Göteborg”
Emma beskriver ögonblicket då de insåg allvaret.
– Hjärtläkaren förklarade att vi behövde åka till Göteborg för operation. Ambulanshelikoptern var redan på väg. Jag minns att jag satt där och tänkte: “Är det här verkligen på riktigt?”
Adrian transporterades med helikopter, medan Emmas man och deras fyraåriga dotter Cornelia körde ner. På Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg började kampen för att rädda Adrians liv.

Anknytning och oro
De första dagarna i Göteborg präglades av kaos, rädsla och chock. Emma berättar om hur svårt det var att knyta an till sin nyfödde son under dessa omständigheter.
– Jag såg bara sladdar, sjukhus och oro när jag tittade på honom. Det kändes som att jag var helt tom, som om känslorna stängdes av för att jag skulle orka.
Samtidigt hittade Adrians storasyster Cornelia snabbt sin roll som stolt storasyster.
– Hon såg på honom med bara kärlek och stolthet. Det var fint att se, men jag önskade att jag kunde känna likadant.

”Hon såg på honom med bara kärlek och stolthet. Det var fint att se, men jag önskade att jag kunde känna likadant.”

– Emma om dottern Cornelia

En lång väg hem
Efter två operationer och två veckor på sjukhus fick familjen äntligen åka hem till Uppsala.
– Det kändes overkligt. Vi hade aldrig vågat föreställa oss att vi skulle få ta hem honom, säger Emma. Men ansvaret kändes enormt. Han behövde mediciner och regelbundna kontroller, och det tog tid att vänja sig vid det nya livet.

Att leva med ett hjärtebarn
Idag är Adrian två år gammal och mår bra, även om han fortfarande följs upp noga av hjärtläkare. Emma har lärt sig att acceptera att livet som förälder till ett hjärtebarn ser annorlunda ut.
– Från början trodde vi att vi skulle göra en operation och sen skulle allt vara över. Nu förstår vi att det inte finns något slut. Men vi har också lärt oss att fokusera på det positiva. Adrian är en glad och social liten kille som utvecklas precis som han ska. Framtiden känns ljus, även om vi vet att nya utmaningar kan komma.