Hur är det egentligen för barn att bli sövda? Den frågan ställer sig Lisbet Andersson, anestesisköterska på Linnéuniversitetet, i sin avhandling ”Med dig vid min sida”.
Hur är det egentligen för barn att bli sövda? Den frågan ställer sig Lisbet Andersson, anestesisköterska på Linnéuniversitetet, i sin avhandling ”Med dig vid min sida”.
Avhandlingen består av fyra olika studier.
- Intervjuer med barn.
- Intervjuer med föräldrar.
- Enkätstudie bland hunratals anestesisköterskor på 55 olika sjukhus kring vilka inställningar de har till föräldrar på operation.
- Videoobservation av samspel mellan barn, föräldrar och sjukhuspersonal.
– Barn är väldigt sårbara på operation. De upplever rädsla, över den obekanta miljön, okänd personal och teknisk apparatur. När de känner den rädslan känner de också maktlöshet, och liten möjlighet att påverka själva. De försöker med olika medel att få kontroll. En del kan verbalt berätta att de känner sig rädda och obekväma. Andra visar det med kroppen, genom att sparka eller gömma sig under täcket. En del blir också väldigt tysta och distanserar sig. “Jag ville gråta men kroppen sa nej” sa ett barn. De försöker på olika sätt, berättar Lisbet Andersson.
– Barn söker mycket efter trygghet. Föräldrarna är tryggheten, de vill ha dem fysiskt nära. Hålla hand och krama. De vill att det inte ska finnas teknisk apparatur mellan dem och föräldrarna. De vill också gärna ha båda föräldrarna på plats. Då upplever de ett ökat skydd. Och så gärna ha sitt gosedjur med sig. Ju mer bekanta saker desto bättre i den här okända miljön, berättar Lisbet Andersson och fortsätter:
– Föräldrarna upplever också oro. Det är en oviss situation. De är lättade att de får hjälp där och då men samtidigt oro för hur det ska gå när sövningen ska ske. Om det blir komplikationer. De upplever också att det är en obekant miljö och känner sig osäkra där. Då blir de också passiva, för de får inte så mycket återkoppling kring hur de skulle kunna hjälpa till.
Att fråga sköterskorna i en enkätstudie visade sig också vara viktigt för studien.
– Sköterskorna var positiva till föräldrar, och såg dem inte som en börda, om de höll sig lugna. Om föräldrarna var väldigt oroliga var de en viss börda. De var inte så positiva till att göra föräldrar mer delaktiga, att se dem som en resurs eller samtalspartner.
– Videoobservationer visade att barnet var i mitten och medelpunkten. Men inte ledare i rummet, barnet blev passivt. Personalen var ledare och informatörer, i stället för att se barn och föräldrar som delaktiga partners. “De bara gjorde” som ett barn sa, berättar Lisbet Andersson som nu kan tituleras ”filosofie doktor i vårdvetenskap”.
Såhär kan man förbättra situationen för barn vid sövning.
1. Minska apparaturen mellan barn och föräldrar för barnen vill ha sina föräldrar fysiskt nära.
2. Låt båda föräldrar och gosedjur följa med in i operationsrummet.
3. Ge ny personal stöd så de kan se föräldrar som en resurs i rummet.
4. Se barnens emotionella behov exempelvis genom att fråga föräldrar och barn om hur de vill att sövningen ska gå till så att de får ha viss kontroll över förloppet