– Anknytningsproblematik tror jag är ett viktigt ämne att belysa, speciellt för blivande föräldrar till hjärtebarn. Hade jag inte fått information gällande att det var ”vanligt” att inte uppleva anknytning så hade jag troligtvis inte vågat berätta för personalen hur jag kände så tidigt och fått hjälp så fort, berättar hjärtebarnsmamman Angelica Elm.
Det här är Angelicas berättelse om hur det var när hennes son Elvin föddes...
– Inför Elvins födelse, i ett möte med en utav kontaktsjuksköterskorna i Lund, fick jag och min man berättat för oss att det inte är ovanligt att föräldrar, till barn som är i behov av vård efter födseln, upplever anknytningsproblematik. Jag vet att jag reflekterade över samtalet men lämnade tankarna ganska snabbt, ”det händer ju inte mig”..
När Elvin föddes fick jag ha honom på mitt bröst i någon minut innan han placerades i kuvös och var övervakad av personal 24 timmar om dygnet. Men när Elvin var 3 dygn gammal och jag kom till avdelningen på morgonen berättade personalen inne på salen att vi, senare under dagen, skulle få ett eget rum, bara han och jag.
.
Jag fick hjälp att lyfta över honom till sängen. En gång tidigare hade jag haft honom i min famn, sedan det tillfället hade jag längtat så mycket efter att få hålla honom så att det kändes det nästintill overkligt när jag väl lade mig bredvid honom. Jag hade inte hunnit ligga där länge innan två kirurger knackade på dörren för att meddela att de hade beslutat att operera Elvin tidigare än planerat, de ville operera honom redan dagen därpå. Några minuter senare lämnade vi rummet och förflyttades till intensivvårdsavdelningen.
Den kvällen har jag skrivit ”de tog dig ifrån mig” i min dagbok. Jag minns, så väl, hur ont det gjorde i mig att se Elvin ligga i en kuvös igen, så nära men samtidigt så långt borta! Jag minns hur jag grät och önskade att jag hade pussat på honom en gång till.
.
Elvins operation gick bra, han låg i respirator något dygn och kuvös några dagar innan han var tillbaka på avdelning 67, där en av oss föräldrar skulle bo med honom. Det var då jag upptäckte att jag inte ville vara ensam med Elvin. Jag insåg också att jag inte hade saknat honom, vilket var en fruktansvärd insikt för mig.
Anknytningsproblematik, jag funderade på orsaken. Avsaknaden av närhet under Elvins första dagar i livet? Rädslan för att något skulle hända honom under eller efter operationen? Att han skulle bli tagen ifrån mig igen? Än idag vet jag inte, det jag däremot vet är att orsaken är oväsentlig och att det viktiga är att jag förstod vad som hände, mycket tack vare samtalet inför Elvins födelse, att hon förberett mig på att anknytningen kan vara svår.
.
Jag blev uppmuntrad att hålla Elvin nära, helst hela tiden, vilket jag gjorde. Med närheten kom förståelsen för att det var MIN son och därmed successivt kärleken. Idag är jag stolt över att vara Elvins mamma, jag är tacksam för att jag får vara hans mamma. Kärleken till honom är ärlig och djup, obeskrivlig.
.
– Jag hoppas på att vara någons ”kontaktsjuksköterska” genom att dela min berättelse och belysa att anknytningen inte alltid är självklar, avslutar Angelica Elm sin berättelse.
.
