Filip sjöng med

Drygt en månad senare, så gick vattnet en månad för tidigt enligt beräknad födsel.
13/10-2006. Så efter en lång och jobbig förlossning kom en liten liten kille (som inte andades) iväg med sin pappa och sjuksköterskor och läkare in i ett akutrum några minuter. Sedan kom pappan tillbaka och sa det blev en son, en liten Filip. Jag låg kvar på förlossningen från 21:10-4:00 helt ensam utan nån som kollade till mig. När dagpersonalen började så fick jag äntligen duscha och iväg med rullstol till nytt ställe. De berättade att Filip var mycket sjukt och liten, han låg på en neonatalavdelning i en kuvös med slangar omkring sig. Hjärtläkare på plats kom och berättade att Filip är väldigt sjuk och vi planerar en akutkörning till Drottning Silvias barnsjukhus/Östra Sjukhuset i Göteborg. Han åkte med ilfart ner dit medans jag nyförlöst åkte taxi ner till Göteborg ihop med Filips pappa. Vi fick rum och stöd direkt fråga om nöddop minns jag. Men vi sa nej till det. Plötsligt så kom tre hjärtläkare in i vårt rum på avd 323 och sa att vi måste göra en hjärtoperation nu direkt. Hela min värld rasade där och då. Han kanske inte kommer klara sig. Men jo det gjorde han. Han piggade på sig rätt snabbt det gick några månader och vi fick komma hem med sjukhusstöd i hemmet. Vi visste att han skulle få göra mer stora och komplicerade hjärtoperation i takt med hur han växte. Vid 2 årsåldern fick han permanent syrgas. Han var livlig och busigare, han orkade ett tag och sedan behövde han vila. Han hade också en kromosomavvikelse som kallas 22q11 deltionssyndroms. Så många organ var ”söndriga”, vi bodde på sjukhus mestadels av Filips liv. På KSS i Skövde, Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg och NÄL i Trollhättan. Jag och Filip flyttade till min hemstad efter att jag skiljde mig med Filips pappa. När Filip var 2 år var det dags för andra stora hjärtoperation. Den var lika tuff som första. Däremellan gjorde han ju kateteriseringar av hjärtat. ”Ballongvidgningar”. Vi tillbringade många jular och somrar på sjukhus. Han var ett sjukhusbarn. Men vi hade många fina stunder hemma i våra olika lägenheter i Trollhättan samt mycket stöd och hjälp av hans mormor och andra nära o kära omkring oss. Han började lite på en förskola just för att träffa andra barn och få leka med jämnåriga. Detta var det sista året vi hade ihop. Han var så glad och gjorde succé på hans barnavdelning. Han var en busunge och alltid med glimten i ögat. Älskade musik och sjöng med i allt som gick, Disneyklubben med Mimmi och Musse, Moraträsk och vårt lokala barnband Det stora sångkalaset här i Trollhättan. Han hade själv ett hjärta av guld. Jag skrev blogg angåenge hur det var och är att leva med ett såpass sjukt barn som han ändå var på insidan. Han hade ju syrgas, peg på magen där han fick sondmatning och många olika mediciner. För 14 år sedan 9/12 så fick vi dödsdomen av Filips hjärtläkare.

 “Vi har gjort allt vi kan, men Filip är så sönder inombords, så vi tror han kanske inte får fira sin 4 årsdag”

” “Vi har gjort allt vi kan, men Filip är så sönder inombords, så vi tror han kanske inte får fira sin 4 årsdag””

– hjärtläkaren

Som mamma vill man ju inte ta in det. Jag vågade inte titta på Filip i början, trodde han skulle flyga till barnenssommaräng direkt efter de orden, men det blev inte så. Han levde vidare vecka efter vecka som blev månader och ja halvår. Men 11 Juni 2010 så somnade han stilla i sömnen han flög till barnensommarängen. Jag var hemma hos mig, Filip var då hos sin mormor så jag åkte dit, jag kommer in till hans rum och säger hej Filip mamma är här, fick inget Hej tillbaks, han sover sa hans mormor. Ok sa jag och började äta lite. Men jag gick in till Filip igen och sa Filip! Mamma är här nu. Då såg jag att han började bli blå. Jag slänger mig på 112 och ringer vilken gång vet jag inte ett nr jag hade ringt många gånger tidigare. Men denna gången skrek jag Filip lever inte!! De kom med två ambulanser in och tog honom iväg med ilfart in till sjukhuset NÄL i Trollhättan. Vi efter med den andra ambulansen. Det tog 20 min som kändes som en dag. Då kommer Filips hjärtläkare in och säger orden ingen förälder vill höra. 

”Vi kunde inte rädda honom, Filip är död, vi beklagar”
Jag satt tom hela den dagen. Han som var så levande fram tills hans död. Han var med på många härliga små äventyr. Bara 3 månader efteråt Filip flög till barnessommarängen så träffade jag en ny man. Vi fick barn ett år efteråt. Filip ville ha ett syskon sa han och han fick en lillebror 28 Maj 2011 som idag är 12 år. 

Mvh Hanna Dannstedt, Filips mamma