”Det skulle inte bli såhär”

Såklart finns det inte på någon förälders karta, men jag hade redan gått igenom allt vad det innebär med att bli mamma, dessutom två gånger. Jag kunde inte föreställa mig den bottenlösa, maktlösa känslan som infann sig när den vanliga ”rutinundersökning”, den där genomgången av nyfödd bebis visar sig vara avvikande.

Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle behöva gå igenom att Aarons blåsljud på hjärtat visade sig vara ett hjärtfel som behövde opereras, läkarna sa länge att det med största sannolikhet skulle växa ihop av sig själv. Aaron blev med tiden sämre och fick tillslut hjärtsvikt. Efter ytterligare undersökningar bestämdes det att de skulle sluta hålet i Aarons hjärta då de bedömde att de spontant inte skulle växa ihop. Måndagen 16/5 var det dags och timmarna när Aaron operades kändes som månader, även om det kändes som tiden stod fullkomligt stilla. När sen ”hemligt nummer” dök upp på min telefon kändes det som att benen vek sig och varje andetag gjorde ont i min bröstkorg. Rösten bakom ”hemligt nummer” är kirurgen som opererade Aaron som berättar att allt gått enligt planen och att Aaron nu är på väg upp till BIVA (barnintensiven) och att vi är välkomna upp att träffa honom. Aldrig har jag längtat så till att få komma in i sjukhusets ångestfyllda värld, det var istället eufori som infann sig, att sedan mötas av ett litet knyte som ligger fullt uppkopplad med diverse slangar och maskiner gjorde att det knöt sig i magen och tårarna rann längs kinderna, extrem kontrast av lycka och sorg på samma gång men mest av lycka och lättnad över att Aaron nu äntligen är lagad och slipper att ha ett trasigt hjärta.