Vår Algot föddes i oktober 2023, fem veckor för tidigt på grund av en allvarlig havandeskapsförgiftning. Efter flera veckors sondmatning och hemsjukvård, hade vi börjat landa som familj.
När Algot var ungefär 4 månader kom svettningarna, och lämnade stora fläckar där huvudet hade varit. Inte kunde det vara ett hjärtfel? Han hade ju inga blåsljud när han skrevs ut från neo. Svettningarna fortsatte och han åt lite i en vecka. På femmånadersdagen var kisset koncentrerat, vi åkte in på akuten på kvällen för att utesluta uvi. Barnläkaren som undersökte vår bebis hörde då ett tydligt blåsljud, och vi skrevs in för fler undersökningar över natten. Vi hade fått höra att han hade hjärtsvikt, och ultraljudet visade inkomplett avsd. För varje dag blev han sämre. Mer svettningar, hög andningsfrekvens, kaskadkräkningar och sviktfeber.
Efter en vecka på sjukhuset i Luleå som inte kunde göra mer, fick vi åka ambulansflyg ner till Göteborg. Det lät som att han skulle opereras inom kort, men kirurgerna sa att han var för liten ifall en mekanisk klaff behövdes. Läkarna ville optimera medicineringen, den hjälpte inte så bra och vi skulle efter 4 veckor på sjukhus bli hemskickade i väntan på tillväxt. Vi som föräldrar var förtvivlade, hur skulle vi orka ta hand om ett jättesjukt barn och leva som under pandemin? Pappa och storebror hann nästan komma upp till Luleå med nattåget när Algots mamma ringde och sa att en läkare hade stoppat resan med ambulansflyget. Vi skulle vara kvar i Göteborg ifall han skulle dra på sig en infektion. Sedan började det hända saker, Algot fick tillslut en tid för operation där hans asd lagades och klaffen blev good enough. På valborg, efter 7 veckor på sjukhus fick vi åka hem.
Nu väntar vi på att Algot ska växa till sig. Det är tal om att han ska få en mekanisk klaff, kanske innan året är slut, kanske senare.
Hjälp till att sprida uppmärksamhet och kunskap om hjärtfel! Dela artikeln på sociala medier:
