Hjärtfel stoppar inte Milton

För 15 år sedan väntade Satu Andersson sitt andra, men hennes och sambon Dannes första, gemensamma barn. Redan vid första ultraljudsundersökningen i Gällivare ställdes världen på ända. 
– Det såg ut som att det var fel på barnets hjärta, berättar Satu över en kopp kaffe i familjens trävilla i Luleå. 

Minnena av året som följde är som i en dimma för Satu. Fostervattenprov gjordes och det blev en orolig graviditet med täta besök hos hjärtspecialister, men till sist trodde läkarna ändå att bebisens hjärta hade utvecklats bra, och till sommaren föddes en efterlängtad Milton under en fullt normal förlossning – bortsett från att det fanns en hjärtspecialist på plats.
Efter det blev ingenting normalt.
– Han föddes jätteblå och slö och orkade inte amma. Läkarna gick i väg med honom direkt. Det var fruktansvärt, jag var i chock och trodde att han skulle dö, säger Satu.
Oron förstärktes då personalen frågade Satu och Danne om de hade gett Milton ett namn och kontaktat de anhöriga. Det blev en sömnlös natt och redan nästa morgon flögs Milton ensam med helikopter till hjärtspecialisten på Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. Satu och Danne fick inte plats i helikoptern, utan fick åka ner själva med vanligt flyg. Det blev en mardrömsresa då de inte visste om sonen skulle överleva.
– Vi försökte stötta varandra och lägga tryggheten i personalens händer, berättar Satu.

När de kom till sjukhuset hade Milton redan genomgått den första av två operationer. Läkarna hade gått in via ljumsken för att fixa ett hål mellan kamrarna, för att öka hans syresättning.
– Det var jättejobbigt, man såg honom knappt för alla slangar. Han var svullen och nedsövd, säger Danne som fortfarande har svårt att prata om upplevelsen.
– Danne vågade knappt röra vid honom, fyller Satu i.
– Var det så? bryter Milton själv in. 
Han har hört historien många gånger, men har svårt att ta in att det handlar om honom. Att han föddes med ett allvarligt hjärtfel har aldrig hindrat honom från att testa allt från hockey till innebandy, golf, skidor och skoteråkning.
– Vi har heller aldrig hejdat honom, utan låtit honom testa sig fram och leva som vanligt, säger Satu.
Bara en vecka gammal opererades Milton på nytt. Operationen skulle ta sju timmar, men tog närmare tolv – en evighet för två rädda, nyblivna föräldrar i väntrummet. Operationen komplicerades av att Miltons hjärta var för stressat, men allt gick bra.
– Efteråt fick vi hålla oss isolerade för infektionsrisken, och han låg kvar på iva ganska länge. De hade ju sågat upp hela hans bröstkorg och kopplat honom till en hjärt-lungmaskin. Jag var tvungen att stänga av för att skydda mig själv. Det var jättejobbigt, berättar Satu. 

I stället för att njuta med en nyfödd vid bröstet hemma hos syskonen fick hon bara titta på Milton där han låg i kuvösen, uppkopplad med dränage och syreslangar. 
Föräldrarna hyllar vården på specialistsjukhuset. 
– Man kände sig direkt trygg. Personalen i Göteborg gjorde oss lugna, säger Satu. 
– Han piggade på sig jättefort efter operationen. Läkarna sa att han var otroligt stark, säger Danne. 

”Vi försökte stötta varandra och lägga tryggheten i personalens händer.”

– Mamma Satu

Stark är han fortfarande. I dag är Milton en minst sagt aktiv 15-åring som tränar innebandy upp mot sju timmar i veckan, åker skidor, snowboard och skoter, hänger med kompisar och spelar golf sommartid. 
– Sedan ska jag börja gymma och jag är sugen på att testa amerikansk fotboll också. Det verkar så jäkla kul och jag är bra på att kasta, säger Milton.

Till vardags tänker Milton aldrig på att han föddes med ett allvarligt hjärtfel. 
– Det enda är väl att jag inte har samma ork som kompisarna. 

Miltons otäta hjärtklaff leder till låg syresättning.
– När jag var mindre orkade jag inte springa, det blir tungt att andas och jag känner att hjärtat bultar lite hårdare än normalt, men läkarna har sagt att jag ska fortsätta att träna. Det är bra för hjärtat, säger Milton som är en så skicklig innebandymålvakt att han tränar extra med äldre lag.
– Det är mycket press på en målvakt. Särskilt när jag tränar med äldre lag behöver jag prestera, men jag har ett starkt psyke. Man måste ha bra mentalitet och fokus. Styrkan är mina reflexer och att läsa av spelet framåt. Jag har inte så mycket att utveckla, och jag vet ingen i min ålder som är så bra som jag, säger Milton.

Två gånger om året går han på kontroll, och han har gjort fystest och två magnetröntgen för att se hur blodet syresätts och för att kontrollera att den friska hjärthalvan, som jobbar hårt för att kompensera, inte blir för stor.

Milton ser han fram emot nästa operation, där han hoppas på att få en grisklaff inopererad. Också denna operation kommer att göras i Göteborg, så snart Milton är färdigväxt. Milton själv planerar att opereras på sommaren, så att han är fit for fight när innebandysäsongen drar i gång
i september.
– Då ska jag åka ner någon dag innan så jag får gå på Liseberg också, säger Milton bestämt och spänner ögonen i föräldrarna.
– Ja, vi får väl se, säger Satu och skrattar. 
Hon är lättad över att Milton är laddad inför operationen. Själv är hon mest rädd för att han ska få ont.

Framtiden är tydligt utstakat, i alla fall om man frågar Milton:
–  Först ska jag komma in i länslaget, sedan gå på Riksinnebandygymnasiet och därefter nå junior-VM. Ett mål jag kommer att försöka uppnå är att spela i högsta ligan, SSL, så jag vill opereras så snart som möjligt.

”Sedan ska jag börja gymma och jag är sugen på att testa amerikansk fotboll också. Det verkar så jäkla kul och jag är bra på att kasta.”

– Milton 15 år

Milton Andersson

Ålder: 15 år.
Bor: Luleå
Familj: Mamma Satu, pappa Daniel och syskonen Sara 33, Adrian ,28, Jesper, 25, och hunden Hilda.
Diagnos: Transposition av de stora kärlen.

Text: Sofia Zetterman Foto: Petra Älvstrand