Att vara syskon till ett hjärtebarn

Min storasyster är min förebild, min klippa, en av mina bästa vänner. Hon är en av personerna som har gjort mig till den jag är idag.

Min storasyster föddes med hjärtfel och opererades vid fyra månaders ålder. Vad det här innebar för mig, som föddes två år senare, var att jag, först och främst, undersöktes extra noga för att se om jag också hade ett hjärtfel. Dessutom, och kanske ännu mera viktigt för mig och hur jag formades som person, var att jag växte upp bland barn med medfödda hjärtfel då min familj var medlemmar i hjärtebarnsfonden sen innan jag föddes. Det här väckte en del tankar och nyfikenhet hos mig. Ett av mina tidigaste tydliga minnen är av min mamma som, innan läggdags, förklarar hur min systers hjärtfel såg ut, vad det innebar och vad läkarna gjorde för att laga det, allt för att jag vid omkring 3,5 års ålder frågade henne om det. Jag brukade älska att få följa med på hennes årliga kontroller i Sundsvall. Det innebar en heldagsutflykt med hela familjen där jag fick sitta och rita i väntrummet innan hennes EKG undersökning, gå genom de långa korridorerna med konst på väggarna och titta på film med henne medans hon undersöktes med ultraljud. 

Min upplevelse av att vara syskon till ett hjärtebarn är en version av många. Jag tror att en stor del av det beror på att jag inte var där när det var som allvarligast. Min systers hjärtfel har ändå varit relativt komplikationsfritt, framförallt efter hennes första levnadsår. Det var inte förrän senare i livet jag förstod hur allvarligt det hade kunna varit och vilka komplikationer som skulle kunna uppstå efteråt, något som stundvis fått mig känna oro men framförallt stor tacksamhet. Jag har inte hamnat i situationer där jag har tvingats tagit mer ansvar eller glömts bort på grund att att min syster var sjuk, något som jag vet att andra syskon till hjärtebarn har varit med om. Jag har därför inte heller upplevt någon avundsjuka kring min syster för att hon fått mer uppmärksamhet än mig. Om hon någon gång fick det så vägdes det snabbt upp av att hon själv alltid var otroligt bra på att prioritera mig och finnas där.

När jag var omkring 12-13 år bestämde jag mig för att bli läkare, mer specifikt hjärtkirurg, och jag skrev mitt gymnasiearbete på undersökningsmetoder för barn med hjärtfel. Idag har jag snart klarat av 3,5 år på läkarprogrammet. Om det är hjärtkirurg jag kommer bli i slutändan eller inte återstår att se, men jag vet iallafall att om det inte vore för min syster så skulle jag inte vara den person jag är idag.